Igår 19 oktober var det en månad sedan jag började som frisör på Ida Hårstudio. Hur sjukt? Det är helt galet och även om det låter som en liten grej. Vadå jag jobbar som frisör, det är ett helt vanligt jobb. Aa absolut. Men för mig är detta större än fan något annat. 

Att vara frisör är en dröm. Det är det roligaste och bästa jag vet. Det är min dröm och även om det är långt kvar på min dröm så är allt så jävla stort för mig. Vägen till att bli den jag vill bli och dit jag vill komma är lång men jag har turen att jag får stutsa på moln dit. 

Varje dag på mitt arbete händer någonting som gör att jag får ett lyckorus över hur bra jag är. 

Jag har tidigare gett upp lätt. Går någonting snett, ja men lägg dig ner och gråt, ge upp. Men inte idag. 

Jag kan skrika på mig själv och känna mig så misslyckad. Men inte en enda gång har jag fällt en tår och känt att jag vill ge upp. Vissa har turen att de kan. Och vissa får helt enkelt jobba sig dit. 

Och helt ärligt så älskar jag att jag är så värdelös att jag måste jobba mig hela vägen fram. För under hela denna resa får jag chansen att jobba på mig själv som människa. Att våga chansa och faktiskt se att jag kan, jag är bra. 

t.ex. Idag klippte jag en supersöt tjej som ville klippa upp håret för att få fram sina naturliga lockar. I mitt huvud samma sekund som jag hörde det tänkte jag ''VAA'' How the fuck ska jag göra detta. Men vet ni, jag körde på. Klippte, såg hur det föll och fortsatte sedan så. Och jag har ärligt aldrig sett en människa lysa så mycket som hon gjorde när hon gick från salongen. De ögonen och det leendet. Vilken känsla!